måndag 26 november 2007

Lågenergi... låg energi... lågenergilampa?

Statistikrapport

25/11: Edurne: 44 ord, Tusenskönan: 2 369 ord.

26/11: Edurne: 244 ord, Tusenskönan: 421 ord.

Kommentar:

Jag börjar bli slapphänt (är det ens rätt ordval i sammanhanget?), liksom jag tycker att jag skrivit tillräckligt redan. Men det är ju dumt att ge upp så nära målet! Jag tror att jag kommit till en punkt där jag behöver lite paus och input från annat håll för att kunna ”leverera” igen; därav återvändandet till mitt nygamla intresse japanska dramaserier som jag skrev om i mitt senaste inlägg.

Vad mer är jag konstant trött, och det gör förstås att jag också har mycket mindre energi. Jag behöver ta igen mig, helt enkelt! Men det är bara fyra dagar kvar. Kämpa! Fast jag tror ärligt talat inte att jag hinner ikapp, och som det är nu är det väl inte meningen heller… (särskilt med tanke på mina senaste inlägg)

Taihen desu!




Det är förskräckligt!

Jag har fastnat, återigen, i j-dorama-träsket!

Det är förstås elakt att kalla det så. Det är egentligen väldigt roligt. Det är rolig, dramatisk, överdriven, teatralisk teveunderhållning när den är som bäst! Den japanska tv-serien jag börjat titta på är Hana-Kimi som den kallas i vardagslag (Hanazakari no Kimitachi e – se bilden ovan). Som om inte det räckte finns det en taiwanesisk version av samma serie, Hua Yang Shao Nian Shao Nu – se bilden nedan. (Hittills tycker jag bäst om den japanska versionen.) Serien ifråga är baserad på en manga (japansk tecknad serie, i detta fall för flickpubliken), som jag inte läst men hört talas om, och jag har läst liknande serier tidigare, så handlingen i just den här är inte på något sätt unik, men det är ändå, som sagt, rolig underhållning. Men varje avsnitt är på fyrtiofem minuter upp till en timme, om inte mer, och det stjäl tid från min skrivtid!

Dessutom går det inget bra att skriva!

Om det är j-doramatittandet eller tröttheten för att jag skrivit över 74 000 ord hittills i november, det vet jag inte. Det blir väl som en sådan där (klichéartad) ond cirkel. Jag slutar skriva och tittar istället på nämnda tv-serier. Jag känner mig trött och oinspirerad, och smiter undan istället för att kämpa, och så är cirkeln sluten.

Ironiskt nog är det ett av huvudtemana i nämnda serie(r), detta att verkligen kämpa, kämpa, kämpa, tro på sin dröm och sig själv och det man vill, för att nå sina mål, vara sann mot sig själv och sina inre (såväl som yttre) talanger.

Fast det är i och för sig inte heller något unikt för just denna serie/dessa serier. Det budskapet har de flesta japanska (jag vet inte hur det är med taiwanesiska) teveserier och mangaböcker, i alla fall alla de som är riktade till ungdomar. Och varför de har detta budskap är lätt att förstå, så det fördjupar jag inte vidare här.

Hursomhelst gör jag i alla fall som dessa ungdomar – jag kämpar på! Skam den som ger sig och allt det där.

Men sade jag inte i ett tidigare blogginlägg att jag skulle ge upp? Det är också en sak att kunna: att veta när man nått sin gräns och det är dags att ge upp. Och 74 000 ord är ändå 74 000 ord. Så jag säger 74 000 ord ”and counting” och återvänder till… öh, tv-serien? Öh? Boken? Öh? Tusenskönan? Edurne – en vintersaga? Öh? Öh? Öh?


Läslayout, kreativitet och Emma

Det var inte länge sedan som jag installerade och började använda XP, och med det installerade jag också en nyare version av MS Word än den jag haft tidigare. Det blev MS Word 2003, en version som jag tycker bra om, ändå. I går upptäckte jag ”läslayout”-läget. Det fanns inte i min gamla Word-version. 

Detta läslayout-läge är synnerligen praktiskt när man ska skriva – och framför allt när man ska läsa igenom och redigera.
Jag försökte hitta information om det men fann det inte, så jag frågar er läsare istället: vet någon om det funkar att skriva ut och i utskriften få läslayout-läget? Eller om man på något annat vis kan få samma effekt? Det vill säga mer A5 än A4, och ett helt uppslag på en och samma A4-sida, det vill säga liggande istället för stående. Det vore snyggt och roligt att få sådan utskrift, även om det är opraktiskt ur ”mängd bläck och papper”-synpunkt.

Jag surfar vidare i bildvärlden. Här intill en bild ur en av mina favoritmangaserier Emma av Kaoru Mori. Den utspelas i viktorianska England, och Mori har tagit mycket av sin inspiration från Jane Austen, något som man kommer att kunna läsa om i nästa nummer av Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla.

Förresten har jag fått utlopp för något av min kreativitet. Sedan i går har jag avslutat en rödfärgsprakande tavla med havsbakgrund föreställande en man med ett barn på sina axlar, och påbörjat en annan tavla, samt gjort en skissig teckning av en liten flicka med platåskor, inte olik bilderna av Ai Yazawa i föregående blogginlägg.

söndag 25 november 2007

Den aristokratiska touchen

Sama inspirerade mig att börja ”art”-surfa, det vill säga surfa efter bilder. Jag kom att tänka på att en av de japanska mangaartister jag tycker allra bäst om hittills är Ai Yazawa och hennes Paradise Kiss. När jag surfade på google efter Ai Yazawa-bilder hittade jag en som är som hittad till Tusenskönan. Är det inte Maximilian upp i dagen? Den svartvita bilden ovan såväl som den blåa bilden nedan föreställer egentligen en karaktär som heter George, men med några justeringar skulle det kunna bli Maximilian. Det första är förstås längden på håret. Maximilian har långt, vitt hår, något som inte George har. Och så är han förstås blekare och har indigoblå ögon. Samt att deras personlighet är helt olika, tror jag bestämt. Men annars så… I alla fall utseendemässigt. De tycks om inte annat båda två vara aristokratiska! Bilden ovan kan sägas föreställa Maximilian och fröken B, och bilden nedan bara Maximilian.

Och gissa om jag blir sugen på att teckna! Jag skulle vilja rita scener ur Tusenskönan och varför inte bilder ur Edurne – en vintersaga också? Jag skulle kunna illustrera böckerna (jag vill ju ändå illustrera mina egna barnböcker)…

Den här bilden nedan skulle kunna föreställa Edurne och Elisud, eller Caprice och Elisud snarare, eftersom Caprice är den blonda. (Bilderna nedan är tagna från Ai Yazawas Gokinjo monogatari.)

Sedan finns där andra bilder som inspirerar. Här nedan är några av dem. Måste bara dela med mig! Åh, vad jag blir sugen på att rita och måla! Jag skulle kunna måla karaktärerna som jag verkligen vill ha dem, en blandning av dessa bilder och fotografierna på Gackt, Hyun, Miyavi och resten!





Den berömda omvända psykologin

Jag visste det, och det var nog därför jag gjorde det också. Att om jag bestämde mig för att inte längre tävla så skulle kravens murar falla och med dem spänningen och det faktum att jag måste göra någonting. Och så fort detta måste är borta går det naturligtvis mycket lättare att skriva. Därför har jag skrivit på både Edurne – en vintersaga och Tusenskönan i dag, i kväll, för jag har bara skrivit lite under kvällen, och ändå, eller just därför, har det gått så bra och jag har skrivit rätt mycket ändå, med tanke på den korta tid jag tillbringat vid datorn. (Så egentligen har jag inte gett upp; jag tävlar fortfarande; jag bara låtsas att jag gett upp.)

Dessutom har jag tillbringat en del av dagen på biblioteket, där jag hittat en del inspirerande böcker, som jag inte bläddrat i än, men ser fram emot att läsa. Böckerna är följande:

Alvar Granström: Kvinnor och krinoliner

Britta Hammar & Pernialla Rasmussen: Kvinnligt mode under två sekel

Norah Waugh: Corsets and Crinolines

Helena Lindroth: Skor

Malin Birch-Jensen: Manlig fåfänga - en skön historia

Som sagt passande inspiration till mina böcker, både till Edurne – en vintersaga och till Tusenskönan. Och som det är nu får det, som sagt, gå hur det vill med NaNoWriMo-målet 50 000 ord den 30 november. Jag gör så gott jag kan under omständigheterna, och når jag dit når jag dit, men det är ingen katastrof om jag inte klarar det. Jag når i alla fall och hur som helst nästan, nästan, nästan ända fram.

Och nu är det dags för…

Statistikrapport

22/11: Edurne: 276 ord, Tusenskönan: 26 ord.

23/11: Edurne: 40 ord, Tusenskönan: 1 435 ord.

24/11: Edurne: 3 462 ord, Tusenskönan: 1 699 ord.

lördag 24 november 2007

Ger upp, upp, upp och iväg!

Jag har ägnat mig åt diverse uträkningar.

Som ni förstår gäller dessa NaNoWriMo. Efter dessa mina uträkningar inser jag att jag inte kommer att bli klar med NaNoWriMo-projektet i tid. I natt när jag hade svårt att sova funderade jag rentav på att ge upp. Ge upp. Vad det stressar! Bara att skriva det! Att tänka det! Jag med mina höga krav och min prestationsångest. Mitt ”har jag lovat något måste jag hålla det”, även om det bara är en överenskommelse med mig själv. Jag har ju bestämt mig för att ro detta i land.

Men! Men efter diverse adderande och subtraherande inser jag att det blir för tufft. Jag måste i snitt skriva 2 626 ord per dag de dagar som är kvar, inklusive i dag, lördag, och i dag har jag inte skrivit ett enda ord än.

Det ironiska i kråksången är att jag egentligen är långt över 50 000 ord redan.

Men det är bara om man slår ihop båda mina projekt.

Just nu ligger jag back på båda, några tusen ord på varje projekt.

Jag har skrivit 35 199 ord på Tusenskönan under november. Och då räknar jag inte med mitt redigerande, där många ord tillkommit (och jag förstås tagit bort en del också). Jag reserverar mig mot eventuella felräkningar; det kan diffa på några ord hit och dit.

På mitt riktiga NaNoWriMo-projekt har jag skrivit 31 631.

En snabb sammanräkning ger mig 66 830 ord skrivna i november.

Men orden på Tusenskönan räknas ju inte…

Och eftersom jag inte kan släppa att skriva på Tusenskönan, inte ens för en enda vecka, kommer jag inte att hinna skriva tillräckligt mycket på Edurne – en vintersaga.

Fast jag vet ju med dessa mina 66 830+ ord att jag mycket väl skulle kunna klara NaNoWriMo. Det får bli nästa år, och då ska jag förhoppningsvis inte skriva på mer än ett projekt.

Huvudsyftet eller huvudsyftena med NaNoWriMo har jag i alla fall uppfyllt. Jag har kommit att kasta kritikern i papperskorgen och ta fram honom (eller henne) när det verkligen behövs. Jag har kommit från att bara kunna skriva fritt på papper med penna, till att kunna skriva lika fritt och kreativt direkt på datorn. Jag börjar lära mig detta att låta redigeringen vänta och bara köra på framåt, och skriva första utkastet först – innan all finredigering och finputsning. Jag har äntligen i praktiken insett vad ”skelettet först” innebär.

Så jag är redan en vinnare av NaNoWriMo, fast jag inte kommer att bli det på riktigt.

För jag är alldeles för trött redan nu, och vill absolut inte köra slut på mig på riktigt. Det är inte värt det. Så jag ska försöka att låta bli att stressat räkna ord och back hit och back dit, och istället fokusera på att njuta av skapandet och kreativiteten.

Skapande, kreativitet, goda skratt och ett och annat tårstänk på det rätta stället.

fredag 23 november 2007

Sccch, det är en hemlighet...!

Maximilian har just nu en jättestor hemlighet som han bär omkring på, som endast en enda person fått veta något om och det är hans bäste vän Ace.

Men det slog mig i dag, nyss faktiskt, när jag försökte skriva på en scen med två personer närvarande, Maximilian och hans fostermor Isobel, att det inte alls är likt hans person, med hans karaktär, personlighet, egenskaper, att ha en sådan gigantisk hemlighet för de närmaste runtomkring honom. Speciellt inte eftersom denna hans hemlighet påverkar hela hans vardag, och minst sagt ställer till det för honom.

Jag kom på mig själv med att tänka: ”Men vad håller jag PÅ med? Vad GÖR jag med honom? Det här är inte han!”

Som han är skulle han orera om denna sin belägenhet tills de omkring honom, hans familj (bestående av fostermodern och de tre bästa vännerna) skulle förgå av leda. Eller bli lika upprörda som han. Hursomhelst skulle de tycka synd om honom – och just ”tycka synd om”-biten skulle han inte vara fullt så förtjust i, MEN det skulle innebära att de ger honom massor av uppmärksamhet och det är ju vad han mest av allt vill ha.

Så, kommer jag fram till, han skulle inte stilla och tyst lida. Han skulle klaga, slita sitt hår, ställa till scener, dramatisera och överdramatisera det hela, verkligen leva ut det. Göra ordentligt dramatik av det, och det med rätta faktiskt!

Så varför blev det så här?

Först och främst ville jag skapa konflikter, men konflikter finns där ändå. Sedan trodde jag att den här hemligheten skulle göra honom för generad, och att han därför inte ville berätta om den för någon. Jag trodde vidare att han helst skulle bära denna komplexa situation, som hemligheten innebär, för sig själv, hantera den i tysthet och lida i ensamhet. Visst, han lider i ensamhet, han pratar ogärna om sina känslor. Han är på något plan bra på att tala om känslor, men håller dem helst ändå för sig själv, och visar sällan vad han verkligen innerst inne känner (helst inte om det är ”negativa” känslor). Men han skulle som sagt göra dramatik av sin vardag.

Dessutom är det en sådan slags hemlighet som han MÅSTE ha hjälp av någon med för att kunna hantera.

Det är en sak att han inte skulle berätta något för sina arbetskollegor, en helt annan sak är det med familjen. Han har ändå släppt sin fostermor nära inpå livet, liksom de tre vänner han för närvarande bor hos.

Med andra ord ska jag vara sann mot hans natur och låta honom berätta om hemligheten för sin fostermor och för sina tre bästa vänner, dessa hans bröder. Genom att göra det hoppas jag – tror jag! – att jag kommer att få fart på historien igen.

För det är så det är: gör man ”fel” någonstans, fel mot karaktären i boken vilken man beskriver så hackar det, man fastnar och kommer inte vidare. Allting blir med ens knöligt och gropigt och svårskrivet. Det är så det är just nu. Och nu har jag äntligen insett varför!

Det känns riktigt skönt att äntligen få låta Maximilian berätta om sin hemlighet, anförtro sig till sina tre bästa vänner och till sin fostermor. Dessutom blir det ännu mer intressant i frågan om hur vännerna och fostermodern hanterar hemligheten. Vilka av dem kommer att föra den vidare? Vem av dem kommer att prata bredvid mun? Vem av dem är mest värd att kallas sann vän?

LEO DRAGON: FIRE + POSITIVE WOOD

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

torsdag 22 november 2007

The Leonine Earth Dragon

Som om det inte räckte med astrologin och numerologin, halkade jag nu in på den kinesiska astrologin, det vill säga zodiaken…

Kort sagt kan man säga att den kinesiska astrologin går ut på att det är tolvåriga cykler, som liksom alla cykler gör, går om och om igen.

Varje del av en cykel representeras av ett zodiaktecken, ett djur, och varje tecken eller djur har ett år på sig innan nästa tar vid.

Eftersom den kinesiska zodiaken utgår från kinesiska sättet att räkna år börjar varje nytt år, varje ny period, i slutet på januari eller början, eller till och med under hela februari, så det följer som sagt det kinesiska året snarare än det västerländska. Något att tänka på när man ska räkna ut vilket zodiaktecken man tillhör, speciellt om man är född i januari eller i februari är det klokt att kolla upp ordentligt hur det var just det året man föddes.

Man må vara skeptisk mot det här, och än mer skeptisk mot att det vart tolfte år föddes människor som var likadana i princip som de som föddes för tolv år sedan, och också var getter eller hundar… Men som allt sådant här, all slags ovetenskaplig mysticism så är det roligt att undersöka och läsa om och ta till sig av (i alla fall det man tycker stämmer). Och som jag förstått det är det olika slags getter och olika slags hundar under olika år…

Till min glädje, och humoristiskt nog, stämmer även detta bra in på Maximilian… Han är nämligen en drake, mer specifikt en jorddrake. Om ni läser vidare i detta inlägg finns länkar längre ned som leder till information om just draken. Och det stämmer SÅ bra in på Maximilian, det lilla jag läst i länksidorna hittills.

Om man slår ihop hans västerländska tecken, som ju är ett av tolv under ett helt år, och det österländska ett av tolv under tolv år, borde inte det göra honom till ännu mer lejon/drake? Att hans västerländska tecken förstärks i och med att han är född i just drakens år? Bara en tanke…

THE EARTH DRAGON 1928 AND 1988

Earth Dragons make great managers because they are practical, levelheaded and demonstrate a knack for organizing. They still have the need to dictate and be admired, but they are affable, congenial and supportive. Compared to other Dragons, Earth Dragons are less likely to breathe fire at the least irritation. They will work diligently to complete their life goals. The Earth element adds a greater portion of self-control to the Dragon's personality and usually the Earth Dragon is deserving of the respect he or she desires. These Dragons take their life and romantic responsibilities quite seriously.

Svenska Wikipedia har en kort översikt över djuren i den astrologiska zodiaken. Den engelskspråkiga har som vanligt bra mycket bättre information.

Jag sökte via google efter information om just drakar, så därför leder följande länkar till just det kinesiska zodiaktecknet draken, men man kan lätt klicka sig vidare från dessa informationssidor till andra tecken och på så vis hitta sitt eget tecken. Det är engelskspråkiga sidor:

LoveGevity/USBridalguide har bred information, information om hur drakarna (i det här fallet) är i olika områden här i livet, som jobb och fritid, och hur de går ihop med andra tecken. Där finns också gulliga bilder! Dessutom har de en ”east meet west”-sektion längst ned på sidan där det om Maximilian står följande:

LEONINE DRAGON
The Lion is King of the Western zodiac and the Dragon is the sign of the Emperor. Leo Dragons have an innate sense of royalty; thus they are born leaders. They are flashy and like to show-off, but their kindness and zest for life make them fascinating.

Här är ytterligare en sida som jag inte kollat in än riktigt, men som verkar innefatta det mesta.

Ytterligare en sida finns här. Och ännu en. Plus en tredje, eller öh, var det där den fjärde länken, eller, nej, femte... äsch, glöm det...

De här sidorna är egentligen bara de första träffarna i google när jag sökte på ”zodiac dragon”. Så jag har inte jämfört och forskat i det hela än, eller tagit reda på vilka som egentligen är mest seriösa och bäst. Jag kan heller inte riktigt avgöra det eftersom jag inte är så insatt i kinesisk astrologi, till skillnad från västerländsk astrologi och numerologi där jag studerat böcker och läst i flera år…

Så ni får ta sidorna för vad de är. Mer ploj och skoj än något annat, antagligen, haha. Men så roligt tidsfördriv! Och inspirerande till karaktärsnoveller och karaktärskomplexitet i skönlitterärt skrivande!

onsdag 21 november 2007

Zzznark... *öh uh va? nej! harkel* ...Statistikrapport

19/11: Edurne: 674 ord, Tusenskönan: 2 288 ord.

20/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 1 164 ord.

21/11: Edurne: 4 113 ord, Tusenskönan: 2 355 ord.

Kommentarer:

Den 20/11 blev det den tredje nollan för min del på Edurne – en vintersaga. På det viset är det lika för lika på båda mina bokprojekt. De tre nollorna på Tusenskönan var nämligen 2/11,3/11 och 4/11. Annars har jag lyckats spränga nollan varje dag under hela november på Tusenskönan.

Nu ska det inte bli fler nollor på Edurne – en vintersaga. Nu försöker jag skriva ikapp på båda mina projekt. Men det kommer nog att dröja innan jag kommer att ha fler dagar som i dag med sammanlagt 6 468 ord…

Jag känner mig nämligen väldigt trött just nu. Det tar verkligen på krafterna att vara såhär överambitiös och skriva 50 000 ord på två projekt. Men jag får skylla mig själv. Vi får se om jag genomför det. För jag vill absolut inte fuska. Och jag vill inte köra helt slut på mig själv heller. Så i fortsättningen tar jag det varligt. Dock hoppas jag kunna genomföra det, i alla fall skriva 50 000 ord på mitt riktiga NaNoWriMo-projekt, dvs. Edurne – en vintersaga.

Det borde vara genomförbart, även om jag låg 7 024 ord back innan dagsskörden i dag. Nu ligger jag ”bara” 2 911 ord back. Det klarar jag! Men allt jag vill göra just nu är att vila, vila, vila…! *zzznark* Nu ska jag titta på teve för första gången den här veckan...

tisdag 20 november 2007

Mysfaktor kontra ordningsfaktor eller Sagan om Maximilians Pärm

Jag har inte haft så mycket fritid till förfogande i dag, varför det inte blir mycket skrivet, men jag har gjort en del av nytta i alla fall. Först och främst var jag en sväng på stan och köpte kollegieblock. Ni vet den där enklaste sorten, men – och det är jag noga med – det ska vara rutat papper!

Först var jag på Clas Ohlson och råkade köpa randigt. Katastrof!

Som det är med sådana där saker, vill man ogärna gå tillbaka precis när man varit där, och byta och krångla, speciellt när det bara gäller två kollegieblock. Så istället för att gå tillbaka och säga ”jag köpte fel; jag vill ha rutiga och köpte randiga”, så gick jag till Tiimari och kollade in blocken där.

Annars är anteckningsblock och anteckningsböcker av olika slag något slags passion (eller i alla fall högst trevligt när man ska inspireras till att skriva för hand), men den här gången var jag bara inne på enkla kollegieblock av A4-storlek. Man kunde köpa 6 st. för 50 kronor, och det var billigare än på Clas Ohlson (där ett block kostade sjutton kronor), så jag slog till.

Jag vet inte vad det är, men det är en ny fix liten idé jag fått, lusten att börja använda enkla rutade kollegieblock i A4-storlek. Jag vet inte vad det är, som sagt, men det känns roligt att ytterst ostrukturerat göra massa anteckningar av olika slag rörande mina bokprojekt och lite allt möjligt annat i sådana, med spontant kludder och anteckningar av allt möjligt slag.

Annars vill jag ha saker sorterat och i ordning, men när det gäller just det här är det (nästan) tvärtom (för när första blocket nu tagit slut har jag gått igenom alla anteckningar, slängt en del och kopierat över en del i snyggare ordning till nästa (mitt nyköpta) kollegieblock). Och det är hursomhelst trevligt att ha allting samlat i ett och samma block, och det är väl en av (ordnings-)anledningarna till att jag väljer att ha sådana här block. En annan anledning kan vara att jag använt mig av mindre (mest A5-) block och -böcker och tröttnat och vill ha lite variation.

På samma vis som det var skönt att ett tag alltid skriva för hand – hög mysfaktor(!) med levande ljus och hett te (och ibland rökelse) – och nu är skönt att återgå till att skriva direkt på dator… (Variation förnöjer (och parenteser roar)!)

Även om jag skriver ut och skriver ut, och slösar papper och bläck och pengar för att jag vill ha utskrivet allting nytt jag skriver samma dag som jag skrivit det. Det är lite som en säkerhetskopia också. Dessutom ser det snyggare ut med renskrivet, utskrivet, raka, tryckta bokstäver på vitt papper. Lite så.

Det var allt jag hade att säga för tillfället i ämnet kollegieblock. Nu ska jag återgå till att skriva om Maximilian ett tag. Bara en sak till angående Maximilian. Han bara ville att jag skulle säga det! Så då gör jag det.

Maximilian Z. L. har fått en alldeles egen pärm, bara för honom. Gissa om det blåser upp hans redan uppblåsta ego och bekräftar allt det där som han vill ha bekräftat: att han är speciell, viktig, hela världens centrum, underbart stilig och störst, bäst och vackrast – med andra ord bekräftar det alla hans behov och ger ny glöd till all den fåfänga han redan äger – och sade jag att det bevisar hur snygg han är? – pärmen är tyvärr inte passionerat röd (som han skulle ha velat) utan grön, men det är en mycket speciell, av Clas Ohlson nyinköpt pärm med snyggt mönster på så han är nöjd i alla fall (den fanns inte i butiken i fler färger än grön)… och det är ju ändå hans alldeles egna pärm. Medan resten av befolkningen i mina böcker får nöja sig med en enda pärm tillsammans namngiven ”Persongalleri”.



*harkel*

Ja, det var vad han ville att jag skulle säga. Han hade säkert uttryckt saken mycket bättre själv (han är ju ändå kung på ord), men mina ord fick duga… för den här gången.

måndag 19 november 2007

Krämig soppa eller risken som följer med att mörda en jordgubbe

Nu börjar det bli riktigt problematiskt. Hyun gör entré i Edurne – en vintersaga, och i och med det måste jag titta tillbaka på gamla projekt, dels gamla versionen av historien om Maximilian (de där 1000+ sidorna som slängdes), och dels MK (den fristående fortsättningen på Tusenskönan). Jag måste titta efter riktigt noga för att se var Hyun befann sig i sin egen berättelse vid tidpunkten för Edurne – en vintersaga, och sedan är frågan, skulle han verkligen handla och göra så som han nu måste göra i Edurne – en vintersaga?

Om jag nu ska köra vidare på samma spår som det jag kom in på i går då jag plötsligt mördade en jordgubbe.

Morddockor är inblandade och det kan bli riktigt spännande, men ska jag verkligen blanda in Hyun? Då har han plötsligt en massa oväntat med sig i bagaget när han återigen gör entré i MK. Det enda jag vet är att han inte får förekomma i Tusenskönan, för det är först i MK som han träffar på Maximilian. Men jag drar åt trådarna rätt rejält om jag väljer att ha med Hyun i Edurne – en vintersaga. Alla tre böckerna blir än mer sammanvävda. Vilket i och för sig inte är en nackdel…

Fast det dumma är att jag känner redan nu, efter att Hyun bara varit med i mindre än en halv sida, att han vill ta mer plats om han nu ska vara med i Edurne – en vintersaga.

Jag har bara skrivit 674 ord i dag, mödosamt plågat fram dem, för jag inser att jag måste stanna upp och fundera.

Saken är egentligen denna: jag blir rädd. Jag blir rädd för den klara insikt som plötsligt drabbat mig. Om Hyun är med blandar han sig i rejält, som en joker i leken. En joker som ställer till det både för Edurne och för Elisud som är en person som började som en liten bifigur, men som nu blir mer indragen tack vare mordet, och ännu, ännu mer indragen tack vare Hyun.

För nu skriker Hyun att han vill ta plats, att han vill berätta en del av sin historia i allt det här. Så frågan är: ska jag låta Hyun berätta? Eller är det egentligen Elisud som vill berätta?

Någon av dem vill i alla fall ha ordet. Och raskt trycks Edurne åt sidan.

Vad är det här?

Berättelsen lever kanske inte sitt eget liv än, för den har blivit hämmad av min egen hämning, och min egen tillbakahållning.

Men när jag plötsligt låter en väletablerad karaktär som jag känner mycket väl (Hyun) bli biperson svämmar allting över och plötsligen har jag en rejäl och krämig soppa (istället för som tidigare vattnigt blask). Nu har jag någonting som rentav kan bli gott. Om jag sköter mina kort rätt.

Så min fråga är egentligen följande: hur gör jag nu?

Ett: jag stannar upp och tänker efter och skriver vidare efter massa eftertanke (och litar på att jag löser det hela på sikt på det sättet).

Eller två: jag fortsätter att skriva av bara sjutton utan att tänka alls (och litar på att försynen löser det hela, eller ödet eller vad det nu än är).

Hjälp mig, snälla!

söndag 18 november 2007

Hastigt och olustigt

Föregående blogginlägg tillsammans med Författarcoachens blogginlägg fick mig att trigga igång och börja skriva. Bättre sent än aldrig. Men tyvärr alltför sent på kvällen en söndag, med tanke på att jag måste gå och lägga mig för att orka upp i morgon bitti. Dock kom jag igång tillräckligt tidigt för att komma upp i minimidagskvot både på Tusenskönan och på Edurne – en vintersaga.

I Edurne – en vintersaga blev det fråga om mord, hastigt och olustigt, där Edurne själv blir alldeles för inblandad för sitt eget bästa och dessutom själv misstänkt för mordet ifråga.

Och i Tusenskönan är det inte fullt så dramatiskt, i alla fall inte just nu, men där haglar förolämpningar mellan herr Maximilian Z. Lejon, herr Linus D. Nikolaidis och herr Aemilius G. Eirenikos.

Så, dags för statistikrapporten…

Statistikrapport

18/11: Edurne: 1 748, Tusenskönan: 1 717

Vem vill ha en söt jordgubbe när det finns morddockor?

Skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiik!

Trots peptalk från Neil Gaiman, trots uppmuntrande ord, trots järnhård vilja, trots allting! Bara som trots! Som trots funkar det inte alls att skriva! Allting trotsar mig! Eller är det jag som är trotsig?

Jag vill att det ska gå, men det går inte utan MÖDA och jag orkar inte med motståndet just nu! Så jag skriver inte alls på Edurne – en vintersaga… Hur kan jag göra det när Tusenskönan lockar så mycket mer? I Tusenskönan finns intriger, intressanta karaktärer, en huvudperson kan konsten att använda språket, där finns konflikter, där finns spänning, där är hela första kapitlet en kavalkad, ett lapptäcke av händelser som ger massor av möjligheter till fortsättning.

Men Edurne – en vintersaga, det är precis som det låter, en liten löjlig historia, en jordgubbe, någonting som är sött och gulligt och smakar gott men som tar slut väldigt fort, är alldeles för snällt och har för lite att komma med. Detta Morddockor och ölstugor till trots. Så hur gör man? Hur gör jag? Jag vill ha Det Ultimata Svaret. Det som jag tror att Neil Gaiman bestämt redan gett mig. Hela hans peptalk kan du läsa här.

Ett steg i taget, som han säger. Det är enda sättet. Och det är så FRUSTRERANDE! *slit i håret och hopp i taket*

Kanske beror det på att jag är så TRÖTT? Och jag inte riktigt gett mig själv tillräckligt med vila? Kan jag komma igen? Går det?

Här är två numerologisajttips till: här och här. Skriv in dina data och du får bra svar! Samma svar på båda sidorna, hm, har de kopierat varandra?

Här är en trevlig svensk sida för Livstal/LifePath Number.

Förresten har jag själv gett mig svaret många gånger: det är bara att dyka in och göra det. Inte känna efter eller tänka efter så jäkla mycket. Just do it. One step. Next Step. Next step. Next step.

Men jag gillar inte svaret. Där har vi kruxet. Jag vill ha magin: hokus pokus. Boken skriven. Usch, vad det vore tråkigt! För det är vägen som är målet.

Svamla? Jag? Öh?

Nej, nu vet jag vad jag gör. Jag slänger in ett moooooord! Det borde väl sätta fart på jordgubben?

I'ts Destiny, Master! It's Heart's Desire, Master!

Det var några år sedan sist, men när jag höll på att skriva på min ”Dejan-historia” fipplade jag en hel del med numerologi. Fast nu häromdagen när jag läste Linda G:s blogg blev jag inspirerad, och så sugen på att göra numerologiska beräkningar på mina karaktärer i Tusenskönan och Edurne – en vintersaga, så sugen att jag inte kunde låta bli eller stå emot. Så under fredagen och i går lördag ägnade jag mycket tid åt att surfa runt på nätet och leta numerologi-sidor och göra nämnda beräkningar.

Numerologin motsvaras av astrologin, som av många på precis samma vis är sett på som rappakalja utan något som helst värde. Men om man verkligen går in för att räkna ut det – astrologin såväl som numerologin – på rätt sätt och tolka alla aspekter, stämmer det förunderligt nog ofta mycket bra.

I numerologin utgår man först och främst från namnet på personen ifråga, och omvandlar alla bokstäver till siffror, varefter man lägger ihop dessa siffror på olika vis.

Hela namnet sammanräknat (förnamn, mellannamn, efternamn) bildar det som kallas Expression Number, Destiny Number eller helt enkelt Name Number. Sedan kan man lägga ihop vokalernas respektive konsonanternas siffror för sig, och få fram andra delar av personligheten på så vis. Dock, märk väl, man utgår från födelsenamnet – inte tilläggsnamn eller efternamn vid giftermål.

Förutom födelsenamnet utgår man också från födelsedatumet: år, månad och dag. Lägger man ihop alla siffror (i visst specifikt ordningsmönster) får man personens Livsväg eller LifePath, information om karriär och vad man vill satsa på här i livet.

Går man ännu djupare in i numerologins värld kan man bland annat addera och subtrahera delar av födelsedatumet för att få fram något som kallas ”Challenges”, utmaningar, där man har en utmaning under första halvan av livet och en annan utmaning under andra halvan av livet, plus en tredje utmaning som man har under hela sitt liv.

För att kunna göra numerologiska beräkningar på mina karaktärer i Tusenskönan och Edurne – en vintersaga måste jag hitta på andranamn och efternamn åt dem allihop, vilket inte är helt lätt, men jag gick på intuition… Tidigare har jag gjort astrologiska beräkningar på dem allihop, så födelsedata hade jag redan, men frågan var ju – skulle de numerologiska beräkningarna stämma överens med de astrologiska fakta jag redan hade om varje person?

Hör och häpna! Konstigt nog funkar det! Det stämmer! Fast jag bara med intuition och känsla gått och hittat på mer eller mindre slumpmässigt efternamn på nämnda personer. Knasigt men riktigt roligt! Ett par efternamn hade jag redan men långt ifrån alla.

Den enda personen som vållat mig problem är Maximilian. Först tyckte jag att jag hade någorlunda okej resultat med förnamnet och ett efternamn som är bestämt sedan länge, men sedan började jag fundera, och kom på ett andra förnamn, dvs. ett mellannamn på honom. Resultatet blev faktiskt nästintill perfekt, för precis som Maximilian har motsättningar enligt astrologin mellan sin sol (eldtecknet Lejonet) och sin måne (jordtecknet Jungfrun), har han problem med sitt Destiny Number som krockar totalt med hans LifePath Number, vilket är riktigt intressant att det finns samma motsättning där som i astrologin, och ändå är de skilda från varandra! Det visar på att det faktiskt ligger något ”rätt” under alltihop.

För även om jag gör som jag fortsättningsvis gjorde i min osäkerhet, dvs. lade till ännu ett mellannamn på Maximilian och ändrade språket på efternamnet, fick jag ändå fram något liknande.

Så jag har velat fram och tillbaka med ett eller två mellannamn, och två olika efternamn (samma namn fast på två språk). Irriterande i alltihop att det inte finns något ultimat rätt, att det bara är jag som måste känna efter och bestämma mig.

Hursomhelst är det spännande, och ett mycket roligt och stimulerande tidsfördriv.

Det blir lite hjärngympa, lite elementär matematik att ägna sig åt när man ska addera och subtrahera siffrorna, och lite analytiskt tänkande när man ska få ihop alla delsvar till att bilda en komplex individ.

Men om man inte gillar huvudräkning kan man förstås fuska, för det finns ”hjälpmaskiner” där ute i cybervärlden. Så jag tänker nu avsluta inlägget med några sajttips.

En svensk sida av det enklare slaget som kallar Destiny Number lite suspekt för ”Det nya systemet” är den här.

En sida som automatiskt räknar ut Destiny/Expression Number samt Soul Urge/Heart’s Desire (bara man skriver in sitt namn) och dessutom på svarssidan länkar vidare till uträkning av LifePath är den här.

Här är nämnda LifePath-sida som också länkas till i länken ovan.

En mycket bra, seriös, intressant sida som både har numerologi och astrologi är följande.

Det enda negativa med den sistnämnda sidan är att den inte behandlar Master Numbers (dubbelsiffriga 11, 22, 33 osv.) utan reducerar dessa till att bli ensiffriga, men det är en petitess i sammanhanget. Det finns i alla fall bra förklaringar på sidan varför skaparen av sidan valt att göra så.

För övrigt, apropå Master Numbers (tvåsiffriga ”dubbeltal” 11, 22, 33, 44 osv…), har min far en mycket bra bok som jag bläddrat och läst i många gånger som gör det hela mer komplext.

Som jag förklarade ovan reduceras alla tal till att i slutänden bli till en siffra mellan 1 och 9. Kruxet med detta blir förstås att det blir väldigt många människor som har siffran 1, 2 osv.

När man först räknar ut Destiny Number blir det tvåsiffrigt eller till och med tresiffrigt beroende på hur långt namn man har. Den nämnda boken använder det tvåsiffriga.

Om jag tar Ace som exempel så har han Destiny Number 8, men innan jag reducerar summan till åtta får jag om jag slår ihop alla siffror i hans namn summan 71.

7+1 blir 8 och det är på så vis man i slutänden får 8. Men nämnda bok går steget bakåt.

Med andra ord har Ace Destiny Number 71/8.

Det finns många varianter som tillsammans blir åtta. Men genom att göra som i den nämnda boken blir variationerna fler, och således får en person med Destiny Number 35/8 en annan personlighet än 71/8 eller 26/8. Dock inte helt annorlunda eftersom summan i slutet blir 8, men delvis annorlunda blir personligheten. Bra mer nyanserat.

Jag tror som sagt att det är den här boken. Den är synnerligen intressant och visar också på att numerologin är bra mer komplex än man först kan tro.

Till sist, två informativa sidor om numerologi, här (paranormal.se) och här (wikipedia).

lördag 17 november 2007

Welcome to the club

Jag skulle nog ha tagit en heldag ledigt i alla fall.

Det jag skrivit på Edurne – en vintersaga är massor av småfragment, bitar av dialoger, korta miljöbeskrivningar, ingenting som är sammanhängande…

Och det jag skrivit på Tusenskönan är tre korta versioner av ett och samma telefonsamtal. Jag tycktes inte få till det där heller. Dels var jag inte där, dels var jag stressad över att jag borde skriva på Edurne, dels var jag så trött…

Och sedan inser jag: detta ska vara ROLIGT. Jag ska skriva av glädje, i glädje, ha roligt. Det är poängen.

I dag fick jag pep talk-mailet för tredje veckan av NaNoWriMo. Det var skrivet av en av mina favoritförfattare Neil Gaiman. Och det livade i alla fall upp! Och han påpekade mycket riktigt att det är halvvägs som man börjar tvivla på alltihop. Och det är där jag befinner mig, i båda mina projekt, mer eller mindre… Som han uttryckte det: "Welcome to the club".


Statistikrapport

17/11: Edurne: 1 384 , Tusenskönan: 1 022 ord.

Kan det bli annat än fel…?

Med inställningen jag hade i föregående blogginlägg, kan det bli annat än fel? Över huvud taget har jag varit jättetrött i dag, och skulle nog ha mått bra av en hel dag ledigt. Men jag har envist kört på och kört över mina egna kroppssignaler, som så många gånger förr…

Den här gången har jag dock ändå halvt om halvt lyssnat, och tagit det lugnt större delen av dagen. Sovit halva dagen också, hela förmiddagen, gick upp först halv tolv. Så.

Det är väl för tidigt att komma med dagens statistik redan, för jag tänkte köra en sista vända på Tusenskönan innan sovdags… Om jag orkar…

Lycka till, dumbom!

Jag ligger back. Ganska rejält. Både på Edurne – en vintersaga och Tusenskönan. Men mer back på NaNoWriMo-projektet, dvs. Edurne – en vintersaga.

Efter lite räknande har jag kommit fram till att jag ligger 3 477 ord back på Edurne. För att komma ikapp har jag delat upp den summan på två dagar (lördag och söndag), vilket tillsammans med dagskvoten ger mig 3405 ord att skriva i dag, lördag, och 3406 ord i morgon, söndag.

Om jag ska fortsätta att ”tävla” utom tävlan på Tusenskönan måste jag skriva massor på den boken också. Där ligger jag dock bara 1 487 ord back. Lite snabb räkning och man ser att jag måste skriva 3 154 ord i dag för att komma ikapp.

3405 + 3154 ord blir 6559 ord att skriva i dag. Och ”bara” 3406 ord i morgon.

Vad säger man…?

Lycka till, dumbom, och skyll dig själv för att du ”tävlar” med två böcker samtidigt!

fredag 16 november 2007

Blinka lilla stjärna där

Blinka lilla stjärna där… Jag önskar att stjärnan föll.

Se, en fallande stjärna! Då får jag önska mig något!

Jag önskar att Tusenskönan var mitt NaNoWriMo-projekt, för oj, vad jag har skrivit på den boken på sista tiden. Jag ligger verkligen back på antal ord på Edurne – en vintersaga vid det här laget. Den här dagen gjorde inte saken bättre. Lite smått desperat har jag nu precis innan tolvslaget skrivit i alla fall lite, pyttepyttelite på Edurne, bara för att få upp ordmätaren över nollstrecket. Och på samma desperata sätt bloggar jag innan tolvslaget…

Inget mer bubbel-trubbel, jag slutar här.

Statistikrapport

16/11: Edurne: 194 ord, Tusenskönan: 1099 ord.

torsdag 15 november 2007

1 2 3 SCHTUNK

Jag har just varit på inspirerande teater och sett den galnaste dramatisering jag någonsin sett av Shakespeares mörkaste tragedi Macbeth. Det blev en komedi, och vilken komedi! Jag skrattade så tårarna rann och det gjorde många med mig! Det är teatergruppen 1 2 3 Schtunk som sätter upp föreställning, och just nu har turnering med bland annat Macbeth. Jag rekommenderar den verkligen, så håll utkik om gruppen kommer med föreställningar i er hemstad!

Macbeth är som sagt egentligen en tragedi, men vad jag verkligen fastnade för – som författare, haha – var alla underbara repliker (som 1 2 3 Schtunk många gånger gjorde om, glömde eller moderniserade), och om igen insåg jag hur fantastisk Shakespeare var, och hans pjäser fortfarande är (jag har sett Shakespeare många gånger förut).

Maximilians krångliga formuleringar i all ära, herr Shakespeare visste verkligen hur man krånglade till repliker! Så härliga dialoger och monologer (jag ska inte använda ordet ”underbar” för det använde jag tre (!) hela gånger i mitt förra blogginlägg)! Han kunde verkligen konsten att leka med språket.

Så än en gång rekommenderar jag 1 2 3 Schtunk och deras föreställningar! De är långa, liksom Shakespeares pjäser alltid är långa, men tiden försvann i ett blink.

Med ens inser jag hur viktigt det är att kunna skratta åt saker och ting, även tragiska saker. Någonstans finns alltid allvaret när det händer tråkiga saker, men att liva upp med gott skratt funkar oftare än vad man tror…

Nu är det dags för mig att leta upp min bokreaversion av Shakespeare… Vänta, ska hämta den.

Sådär ja, tillbaka!

Nu har jag inspirerande läsning på engelska! Shakespeares original, yes!

Jag köpte den på bokrean för något år sedan för 99:- kr på Bokia:

The Illustrated Stratford Shakespeare – All 37 Plays, All 160 Sonnets and Poems – Over 450 Illustrations – 1024 Pages

Allt detta står informativt på framsidan. Sidorna är ”bibeltunna” och det finns som synes massor av inspirerande läsning att bita i! Någon liten stund borde jag få över mellan skrivande på Tusenskönan och Edurne – en vintersaga. Apropå det, dags att avsluta dagens andra blogginlägg med en statistikrapport… och glöm nu inte bort den käre herr Shakespeare.

(Måste bara ursäkta obalansen i statistikrapporten med att Shakespeares Macbeth kom emellan, och att pjäsen var längre än jag trodde – d’oh!)


Statistikrapport

15/11: Edurne: 124 ord, Tusenskönan: 6 043 ord.

Ganbatte ne!

Tricket är att låta ordkontrollen gå all världens väg. Tricket är att sluta räkna ord, inte alls bry sig om att man kommer upp i rätt antal ord. Tricket är att slänga sig rätt in i arbetet, i det roliga, i skrivandet, som om det var ett hav och man skulle doppa sig i det så snabbt som möjligt för att komma till det ögonblick då det känns underbart skönt att vara i vattnet och simma.

Jag vet inte hur det är med er, men jag springer helst ut i vattnet så fort jag bara förmår och doppar mig inom några få meter från stranden där jag egentligen bottnar och bara har vatten till knäna på sin höjd. Jag vet att jag ser otroligt löjlig ut när jag plaskar i på det viset, och sedan skvätter omkring mig och ryser och njuter och ser ut som ett litet barn, men jag fortsätter att göra på samma vis var gång jag ska doppa mig i en sjö eller i havet om sommaren.

På samma vis gör jag när jag går på bio. När filmen börjar kastar jag mig in i filmen och ÄR där, är ett med filmen, och på så vis får jag total filmupplevelse som jag annars inte skulle få, om jag hakar upp mig på påsprassel, popcorn och människor runtomkring.

På samma vis måste jag göra när jag skriver, inser jag, och inte bry mig om omgivningen eller det faktum att det jag skriver kanske är skit och högst beklagligt inte går att göra något av, bara passar papperskorgen och inte passar in någon annanstans.

På samma vis vill jag göra när jag lyssnar på musik, eller låter jag musiken göra när jag skriver, så jag blir ett med det jag skriver och med musiken samtidigt, så det ena smittar det andra. På gott och ont.

Nu när jag lyssnat på först Nightwish och sedan Within Temptation medan jag skrivit kanske boken ser ut därefter (det gick inte att skriva bra alls innan dess när jag lyssnade på annat; det är ändå en dramatisk bok, dramatiskt högt och lågt, ibland med dramatik på finstilt nivå, ibland mer storstilad). Men det ska jag avgöra först efteråt och om några timmar, när jag skriver ut det jag skrivit under dagen och ser det svart på vitt på papper och inte på skärmen. Med dessa mina trix har jag lyckats skriva konstant i timmar, utan att bry mig om yttre ting (förutom att jag bakat bröd och lagat fiskgratäng samtidigt), men annars har jag bara skrivit och skrivit, och bortsett från kritikern. Varit DÄR. Och det har gått underbart bra att skriva.

Jag följer scenerna när de följer på varandra, och bara skriver och skriver, och det är underbart härligt roligt fantastiskt! Nu har jag släppt att jag måste skriva på båda böckerna samtidigt, något som faktiskt är nästan omöjligt att göra med bra resultat. Prova själv att hoppa emellan två texter under samma eftermiddag, joja som med en jojo fram och tillbaka mellan texterna. Resultatet blir uselt.

Nu har jag bara fokuserat på Tusenskönan, och det må vara hänt. En gång och allt det där. Den här gången har jag dessutom verkligen njutit av att kunna skriva något som är riktigt sammanhängande. Ju mer stressad jag är desto mer fragmenterat blir det. Nu var jag INTE stressad och det märktes.

Nu blev det härligt sammanhängande från det ögonblick jag bestämde mig att liksom jag kastar mig i vattnet när jag doppar mig skulle jag nu kasta mig in i bokskrivandet.

Hittills är jag uppe i 6 021 ord på Tusenskönan, åtta och en halv, snart nio sidor, och still going strong.

Keep up the good work, som det så fint heter på franska (d’oh).

onsdag 14 november 2007

För höga ambitioner...?

Redan tidigare har jag haft tankar på att skriva 50 000 ord den här månaden på Tusenskönan såväl som på Edurne – en vintersaga. Vi får se hur det blir med det. Om jag har något att säga till om i saken blir det så (överambitiös, javisst).

I alla fall har jag räknat på hur mycket jag skrivit tidigare under månaden, på Tusenskönan såväl som på Edurne – en vintersaga. Samt räknat på hur mycket extra jag måste skriva per dag ett tag för att komma ikapp. Och där tyckte jag själv att jag var snäll i uppdelandet av extra antal ord per dag, men, men…

Det hela gav mig 2 167 ord att skriva på Edurne – en vintersaga i dag, och 2 746 ord att skriva på Tusenskönan. Redan nu inser ni (speciellt med min rubrik i bakhuvudet) att mina ambitioner var väl högt satta för en vardag mitt i veckan…

Statistikrapport

14/11: Edurne: 1 709 ord, Tusenskönan: 1 769 ord

tisdag 13 november 2007

In December, my dearest, in December...

Med lite extra ansträngning nu i kväll kom jag upp i dagskvot på båda mina romaner. Jag måste medge att kritikern tyckte att jag svamlade lite väl mycket i Edurne – en vintersaga, men det må vara hänt. ”I’ll deal with it in December” som det så fint heter nuförtiden.

Dessutom ska jag börja göra 13x13Edurne – en vintersaga, och det måste väl räknas om något?

Statistikrapport

13/11: Edurne: 1 817 ord, Tusenskönan: 1 700 ord

Baklängesliv

I går blev det andra nollan för Edurne – en vintersaga. Redan i söndags var jag stressad och hade dåligt samvete över att jag skrev på Tusenskönan och inte på Edurne – en vintersaga. Att jag skrev 3 302 ord på Tusenskönan kom liksom på undantag. Lika så att det blev 474 ord på Edurne – en vintersaga.

På måndagen var jag så utmattad, både av stress och av allt möjligt annat, att jag inte kom mig för att skriva något alls. Det blev i stort sätt ingenting skrivet, varken på Edurne – en vintersaga eller på Tusenskönan (det blev bara 233 ord på Tusenskönan). Det kändes som om det är för mycket att jobba på två böcker samtidigt, och ha sådan tidspress på den ena. Egentligen har jag tidspress på båda för jag lovade mig själv för ett tag sedan att bli klar på Tusenskönan innan nyår. Nå, vi får se hur det blir med det, men i alla fall…

Det blev bättre senare på kvällen i går när jag pratat av mig och diskuterat kring det, och bestämt mig att sluta räkna ord, och istället fokusera på berättelsen, vara i den, med den, andas den, om jag nu ska skriva den. Det vill säga lägga ordräknandet åtminstone bitvis på hyllan. Men jag var som sagt väldigt trött. Det kostar på att skriva på två böcker varje dag, och jag funderade på om jag nog behöver mer än en dags vila i veckan, kanske till och med två dagar.

I morse tänkte jag att jag kanske skulle ta och sluta, ge upp med NaNoWriMo helt och hållet. Men det kan jag förstås inte, säger jag nu, på kvällen. Jag hade som sagt bestämt mig för att inte skriva något alls på ett tag, ingenting alls nu i dag måndag… Men så kom min långlunch, och jag började skriva – på Tusenskönan som fortfarande är roligast och närmast om hjärtat – och vips hade jag 1 534 ord.

I och med det släppte det. Och när det blev kväll och arbetsdagen var över och fritiden tog vid, kände jag plötsligt att ”nej, jag klarar det här, det är ju lätt!” (lätt under omständigheterna eller något sådant) och så satte jag igång att skriva på Edurne – en vintersaga. Nu är jag uppe i 904 ord och det går helt okej. Jag bortser (nästan) från kritikern, så det är riktigt roligt; jag skriver lättsam dialog, mellan Edurne och bifiguren Elisud som utan tvivel kommer att bli mer viktig än jag trodde.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag nog måste vila mer mellan skrivstunderna och inte tro att jag kan skriva 3000+3000 ord per dag (tretusen per bok), och banna mig så när det blir annorlunda. Så jag är ”back on track”, och kör på.

Men jag inser hur viktigt det är att ändå skriva några få ord varje dag på NaNoWriMo-historien (som andra gör och råder en till), för annars tappar man allt, och framför allt så slocknar glöden. Det är en alldeles för ny berättelse. Jag älskar inte karaktärerna än, även om jag älskar världen, bokens universum som delvis är samma som Maximilians. Enda sättet att börja älska dem är att skriva mer…

Och vad gäller de tråkiga eller mindre färgglada karaktärerna som Edurne – en vintersaga hittills består av så får jag väl ta och göra dem mer som de karaktärer som finns i Tusenskönan. Det vill säga mer skruvade, djupare, mångbottnade, komplexa och spännande.

Statistikrapport

11/11: Edurne: 474 ord, Tusenskönan: 3302 ord

12/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 233 ord

Ego Boy

Kärt barn har många namn, och Maximilian har fått ännu ett – Ego Boy. Han handlar precis som en ego boy i början på andra kapitlet.

Jag har skrivit om andra kapitlet på bloggen förut, länge sedan nu, men som första kapitlet utvecklade sig och slutade, måste jag nu skriva om andra kapitlet. Vissa saker som hände kanske händer eller kanske slängs bort helt och hållet medan andra saker bestämt får vara kvar, men i hårt redigerat skick. Detta gäller för kapitel tre såväl som kapitel två, förresten. Och allt annat jag skrivit framåt, när jag tänker efter. Gammalt som är skrivet då jag skrev i tredje person och inte i första…

Under min lunch i dag skrev jag en timme på Tusenskönan; det blev 1 534 ord. Och med det har jag kommit igång igen efter gårdagens nästan-nolla (jag skrev 233 ord på Tusenskönan i går).

I början på andra kapitlet handlar Maximilian som en riktig ego boy. Först är han misstänksam mot sin vän och ja, vad ska man kalla henne, en ytligt bekant? älskarinna? väninna? – hursomhelst, en dam som vi kan kalla fröken C. Sedan kräver han total uppmärksamhet av dem och när de inte ger honom den blir han arg och sticker (lat som han är) istället för att ta konflikten (konflikträdd, hallå!).

Och när han småningom kommer tillbaka blir han arg för att vännen nämnd ovan tar beslut och involverar honom i beslutet, varefter vår käre herr Ego Boy sätter sig på tvären och beslutar om, bestämmer något helt annat, och drar in fröken C i sitt beslut, utan att fråga henne vad hon vill. Med det handlar han som ni lätt kan se precis tvärtemot sina egna ideal om hur andra (däribland nämnda vän) ska handla. (Att sedan fröken C tycker att Maximilian kommer med ett utmärkt förslag (läs: beslut) är en helt annan sak.)

Där har vi herr Ego Boy i ett nötskal. (Och å vad jag älskar honom för det!)

måndag 12 november 2007

För att bli mer manlig...

I NaNoWriMo-forumet kan man bland annat läsa om musik som stämning och inspiration i skrivandet. Nu har jag inte läst så mycket i forumet, bara under veckan innan NaNoWriMo började, och inte alls nu när jag skriver – jag koncentrerar mig och fokuserar mig på skrivandet istället. – men jag har i alla fall tagit till mig tipset. Hursomhelst så har musik alltid varit källa för inspiration och är det nu med.

I föregående inlägg skrev jag en lista på vad första kapitlet på Tusenskönan, Vid whiskyglaset efter applåderna, innehåller. Och nu tänkte jag dra vilken musik jag tycker passar till första kapitlet. Naturligtvis är det individuellt vilken musik som väcker vad slags känslor, men det bortser jag från här, och hoppas att ni ursäktar om det låter helt uppåt väggarna fel i era öron.

Under själva konserten passar det naturligtvis bäst med något slags klassisk pianomusik, helst ackompanjerad av stråkorkester och med en kvinnlig sopran i förgrunden. Tyvärr känner jag inte till någon sådan musik, varför jag hoppar över tips om just den delen av kapitlet (det är ändå bara första stycket i boken).

Allmänt för konsertmiddagen som utspelas från halva första sidan och framåt, under några sidor, kommer jag i stämning med koreanska Original Soundtracks för diverse teveserier (som jag inte sett), där musiken är vacker, åt det klassiska hållet med piano och akustisk gitarr, samt vacker sång. S OST, Summer Scent OST, Autumn Tale OST, Green Rose OST och Sorry I Love You OST.

Här kan jag också lägga in Compact Disc (No 50) Yoga CD:s, nr 1-4 – som är typisk yogamusik, nästan helt utan sång, mest bara lugn klassisk musik att slappna av till. Avslappnande när jag känner mig stressad att skriva framåt så snabbt (för hur ska jag annars hinna få ner allt när hjärnan går i femhundra knyck och skrivandet går i tjugo knyck?)… Ett tips till alla NaNoWriMo-skrivare som vill lugna ned sig med något meditativt.

Om jag vill känna mig riktigt Maximilian, det vill säga, känna mig manlig, lyssnar jag på Tony Joe White (mörk sexig röst!) och Gackt (ah, Gackt! *svimmar*), båda med riktigt manliga röster (precis som jag tänker mig Maximilian *dånar likt en dam*). Fast då måste jag förstås tänka mig in i att jag är den som sjunger, och kvinnorna beundrande lyssnar på mig.

Ett tredje alternativ skulle kanske kunna vara Michael Jackson, mer för texterna än för rösten – absolut inte för rösten – för den är förskräckligt pipig och inte alls manlig på samma vis som Gackts och Tonys röster, och dessutom ger han fel slags man (eller kanske inte) – “Love is a feeling, Quench my desire, Give it when I want it, Takin' me higher, Talk to me, woman, Love is a feeling, Give in to me, Give in to me, Give in to me, Aaah” eller ännu värre (out of context, alltså, är den way too much men utan att veta vad det handlar om associerar i alla fall jag till något helknepigt):

Relax, This won't hurt you, Before I put it in, Close your eyes and count to ten

apropå manlighet *harkel*… (illa dolt skratt)

Eller – om jag nu vill bli manlig – ett sista tips på den fronten: MAXIMUM THE HORMONE (japanskt band) som har riktigt varierad punk-rock-musik.

Över till nästa punkt på min lista…

För att få en smärtsamt, bitterljuv stämning, ni vet, livet är vackert men det är alltför snart över, kan man lyssna på Joji Hirota, det är mest instrumentalt utan sång, men en del smäktande sång finns där. Jag tänker på albumet ”The Gate” (det enda jag har). Det är flöjter och violin i en låt, trummor och gitarr i en annan.

Vill jag ha fortsatt mollstämning, och en kvinnlig röst som jag kan tänka mig att Maximilian skulle gilla och som kontrast till alla manliga artister (som jag vanligtvis lyssnar mest på) kan jag lyssna på den norska Ane Brun. Hon skulle passa bra under den del av kapitlet som Maximilian sitter vid whiskyglaset och hämtar mod (för att våga bjuda upp sångerskan). Eller Tori Amos – en av mina absoluta favoriter på den kvinnliga musikfronten.

För våldtäkten, vad passar bättre än Symphony X, albumet ”Paradise Lost”, låten ”Oculus ex Inferni”…! (Det känns riktigt sjukt att prata om rätta stämningen för något sådant, men har jag nu med det så måste även det få passande musik.)

För vidare dramatisk och ödesmättad, mörk musik kan jag tänka mig att Within Temptation skulle ge rätta stämningen - under våldtäktsscenen såväl som de efterföljande scenerna. Om man skulle ta något japanskt som ger liknande stämning istället för engelskt/amerikanskt (västerlänningar lyssnar som bekant mest på västerländsk musik – jag undantagen), skulle jag rekommendera Malice Mizer, X Japan och Mois dix Moix.

När jag skrev det som kan kallas för den näst sista scenen på första kapitlet lyssnade jag på Kepa Junkera, och den skiva som Kepa Junkera gjort tillsammans med Julio Pereira, kallad Lau Eskutara (baskiska!). Det är festligt, lättsamt och glatt, med mycket dragspel och akustisk gitarr, med andra ord typisk baskisk musik! Annat baskiskt att kolla in är till exempel bandet Berri Txarrak med hårdare, rockig musik. Och bandet Su Ta Gar som är ett heavy metal-band.

Den glada musiken med Kepa Junkera passar väl in i sista scenen, som utspelas på konserthusterrassen där Maximilian sitter och konverserar med några damer. Det är i slutet av festen, stämningen är uppsluppen (kanske lite krystat uppsluppen med tanke på allt som hänt), men dock ändå gladlynt. Annat gladlynt och passande är Manu Chao (även om han sjunger om politik, så om man struntar i texten…).

I större delen av första kapitlet ger krinoliner, herr hit och fröken eller fru dit, bockande, nigande, långa kjolar och klänningar, tricorner och flintlåspistoler den rätta tidstypiska stämningen, bara för att vända totalt och kontrasteras i sista scenerna i första kapitlet, från och med det att Ace gör entré. Och vad passar inte bättre just då än Miyavi och hans dansanta rock – den hyperaktiva gitarrdunkadunka-killen, yo!

Vid whiskyglaset efter applåderna

Nu är jag nästan, äntligen – men bara nästan – klar med kapitel ett på Tusenskönan, kapitlet som heter Vid whiskyglaset efter applåderna. Tänk att det tagit sådan tid att slutföra! NaNoWriMo är underbar träning för mig att skriva, skriva, skriva utan kritikerns tjatiga stämma eller granskande öga. Så jag övar för fullt, inte bara på Edurne – en vintersaga, utan även på Tusenskönan. Jag gör mitt bästa i att försöka låta bli att stanna upp och tänka (läs: kritisera) för mycket.

Jag har verkligen kommit in i flyt vad gäller Maximilians uttryckssätt. Det var ovant att skriva i första person till en början, men det kändes snabbt naturligt med Maximilian, och jag är helt säker på att det är rätt perspektiv.

Nu har jag tagit bort prologen och del två, den del som utspelas när Maximilian är tio år, för dessa hans minnen ska snärjas ihop med nutid istället. Det blir bättre på det viset.

Så nu slutar jag låtsas att jag skrivit mer än jag har, och ordmätaren har därmed sjunkit rejält, men första kapitlet är fortfarande en riktig långkörare. Just nu är det 46 sidor långt (Times New Roman, 12 p, enkelt radavstånd). Och vilket dramatiskt kapitel det är!

Nu känner jag att jag äntligen fått till alla karaktärer, de flesta bland dem som är viktigast för berättelsen introduceras, och man får som läsare se några olika sidor av Maximilian, men mest en berusad sådan. Kapitlet är som sagt dramatiskt!

Här är en lista över vad det innehåller:

  • en konsert
  • en middag
  • mycket dansande
  • ett övergrepp
  • en våldtäkt
  • en duellutmaning
  • ett slagsmål
  • diverse orddispyter
  • ett knivhot

Maximilian står för övergreppet och knivhotet, men han är inte ansvarig för våldtäkten, tack och lov. Det är en helt annan karaktär, min ”bad guy”. Jag är dock osäker på om man verkligen kan kalla honom för antagonisten, för jag har en annan man som är Maximilians rival. Generellt kan man säga att männen är emot Maximilian och kvinnorna för… hahaha.

Jag har skrivit ut detta mitt första kapitel och börjat peta i det. Men på ett annat sätt än jag brukar. Jag har ögnat igenom kapitlet, mest de gamla delarna som jag skrev för lääänge sedan (i mitt uppochnervända tidsperspektiv). Och antecknat i ett kollegieblock de saker jag vill rätta till och ändra på.

Det är stora ändringar, inga små saker som ordval och kommatecken. Jag försöker ignorera den delen av kritikern i mig. Jag tänker ”NaNoWriMo” om och om igen och avhåller mig från att hårdredigera. Istället gör jag som sagt den här lååånga listan som är uppe i tjugo-plus punkter hittills.

Jag har två stora ändringar att göra i kapitel ett som blir kluriga att genomföra. Det ena är två versioner av en dialog.

Såhär är det med dialogen: Den ena varianten av dialogen som också är den sist skrivna känns mest naturlig, är mer dramatisk och visar upp temperament, medan den andra versionen är lättsam och med komisk touche. Tyvärr måste delar av den komiska versionen vara med och går inte att utesluta. Därför måste jag på något sätt få ihop dessa två helt olika versioner till att bli en. Knivigt värre! Än svårare blir det för att båda dialogerna, och speciellt den allvarliga versionen, löper så naturligt. Det finns inget naturligt ställe att stoppa in dialogfragment från version humor.

Så jag måste baka en kaka ur två degar, och har jag tur upptäcker jag att jag gjort en fullt fungerande tigerkaka.

Den andra stora ändringen är följande: Jag ska smälla ihop en gammal version av förförning (damen förför Maximilian; Maximilian förför damen – det är ungefär lika delar från båda håll) med nämnda övergrepp (se min lista ovan) och på så vis mildra övergreppet. Det är ungefär lika lätt som det låter. (Öh?)

Därför går jag raskt över till att beskriva en annan större ändring.

Det är massor av promenerande (och springande och krypande) i park som har formen av en labyrint. Folk går vilse och hittar inte varandra, respektive hittar någon som helst inte skulle ha velat bli hittad och så vidare. Bra ställe för förvecklingar med andra ord.

Hursomhelst, jag har några olika versioner av en och samma sak och ska ta bort det som inte passar in längre och smälla ihop resten till att bli en och samma version som förstås ska flyta i språk, i handling och i dialog.

Apropå dialogerna så är det vad jag är minst nöjd med i första kapitlet. Vissa dialoger är pang på rödbetan och får mig att skratta. Andra dialogdelar är bara pinsamma.

När jag ändå pratar om dialoger… Förutom att jag ska redigera och finputsa på de flesta om inte alla dialoger (men det väntar jag med än så länge), så ska jag få ihop mer humoristiska bitar, fragment som handlar om bin och hörsel, med allvarligt verbalt ”knivkastande”. Denna dialog utspelas precis efter förförandet och övergreppet jag nämnde ovan.

Sedan tvivlar jag förstås på alltihop i slutändan, är rädd att jag inte har tillräckligt med miljöbeskrivningar, att alla missuppfattar Maximilian och inte älskar honom som jag gör! Och så vidare, etcetera.

Men nu ska jag göra som jag lärt mig genom NaNoWriMo (eller fortfarande lär mig), det vill säga strunta i alla de där småfelen man gör på vägen och bara köra på, med siktet framåt, framåt, framåt, och aldrig titta i backspegeln. Det är som om jag äntligen insett vad ”skelettet först, resten sedan” betyder. Jag kan inte hålla på och peta i och fastna i och redigera första kapitlet i all oändlighet. Så jag ska bara gå vidare.

Apropå det är den andra stora läxan jag lärt mig att man i skelettbyggandet måste ta en bit i taget och inte hoppa över något på vägen.

Låt mig illustrera:

Man måste börja med fötterna och sedan bygga på med benpipa efter benpipa. Jag kan inte plötsligt hoppa till armen, bygga en arm i luften och sedan fortsätta med fotlederna, för när jag sedan äntligen verkligen kommer fram till armen på riktigt blir det bara för att upptäcka att armen skulle passa på skelettet hos en tiomånaders baby och jag har byggt ett skelett som passar en femtonåring, så oj, den där armen ser alldeles för liten ut på femtonåringen! Bara att kasta hela armen och jag som jobbade så mycket med den!

Med andra ord måste jag bromsa mitt rallykörande på femhundra kilometer i timmen och tuffa på i tio till tjugo kilometer i timmen istället… Verkligen, på riktigt, acceptera att jag måste promenera och ta varje litet steg och inte bara kan hux flux vara framme vid den där kyrkan som jag ser två kilometer bort, för att inte tala om den där bergstoppen där det är så underbar utsikt. Där vill jag vara NU och inte om fem timmar, men jag kan inte mer än springa en liten stund, för sedan måste jag pusta ut och gå en stund igen. Om jag tar cykeln istället når jag snabbare fram men jag måste fortfarande cykla hela vägen. Så fragmentskrivning är ÖDESDIGERT och fasansfullt! För då hänger ingenting med och man måste ändå ta bort fragmentet och göra om allting.

Så jag biter ihop tänderna som det så klassiskt heter och går ett steg i taget, vilket innebär att jag fortfarande står på konserthusterrassen när jag vill vara där borta! *pekar*

Ergo jag måste skriva klart det sista lilla på första kapitlet innan jag kan börja på andra kapitlet (ja, jag erkänner, jag har redan börjat fuska)…

Och frågan är då: hur mycket av redigerandet ska jag göra innan jag kan kalla mig ”klar” med första kapitlet och redo för nästa skelettdel, det vill säga kapitel två? Eller: Hur hård är en skelettdel?

söndag 11 november 2007

Pendeln svänger med vänsterprassel

Förra helgens skrivande koncentrerades enbart på Edurne – en vintersaga, och inga ord alls blev skrivna på Tusenskönan. Den här helgen har varit tvärtom, eller nästan tvärtom, och därmed har pendeln svängt över åt ett helt annat håll.

I går kan man generellt säga att det blev hälften, hälften. Jag jobbade lika mycket på båda projekten.

I dag har jag nästan bara jobbat på Tusenskönan, men med dåligt samvete. Och oj vilket dåligt samvete! Jag tänkte innan söndagen började att jag skulle skriva lika många ord på Edurne – en vintersaga som i går (minst 3279 ord), och på Tusenskönan tänkte jag skriva 1667 ord. Men idealet är som vanligt långt ifrån sanningen. Hittills har det bara blivit 474 ord på Edurne, och hela 3016 ord på Tusenskönan. Jag skulle kunna skriva bra mycket mer på Tusenskönan under kvällen men Edurne pockar på uppmärksamhet. Det går jättetrögt och jag har förlorat entusiasmen för den historien.

Just nu känns det som om jag vänsterprasslar när jag jobbar på Tusenskönan.

Men jag älskar ju Tusenskönan och dess karaktärer! Hur kan man bara lämna sin älskare och hoppa i säng med en vagt bekant? För det är så det är. Edurne är en bekant, någon som jag tycker om sådär lätt, kan säga hej till och prata väder med, medan Tusenskönan skälver ikapp med min själ.

Så hur gör man? Vad gör man? Hoppas att det går bättre i morgon? Eller sliter ur sig ord, ett ord i taget med å så mycket vånda och plåga, bara för att titta på det i morgon och tänka ”åh, vilken skit jag skrev, det där kan jag inte ha kvar”. Kanske handlar det om kritikern? Att den dykt upp igen och jag inte kan skriva vidare på Edurne för att jag om jag ska göra det måste sätta mig i soffan istället för vid datorn?

De senaste dagarna, i dag och i går, har jag bara skrivit på dator, inte ett ord för hand (förutom redigering och korrekturläsning). Och egentligen är det något jag skulle jubla över, för då har jag kommit långt och förbi kritikern!

Nu är det bara så att med mitt plågsamt dåliga samvete kan jag bara få ur mig fragment på Tusenskönan. Jag vågar inte koncentrera mig, kan inte koncentrera mig, inte jobba helhjärtat, inte njuta av skrivandet, bara för att Edurne – en vintersaga står där bakom ryggen på mig med stor blodig dolk i hand och vill hugga mig i ryggen för att jag inte ägnar mig åt att skriva på det som jag vid det här laget tycker att jag borde och måste skriva på! Bara för att jag tagit utmaningen, NaNoWriMo, och inte kan vända mig bort och ge upp bara sådär! Men hur ska jag kämpa på? Ska jag säga det berömda, men ej önskvärda ”i morgon, min sköna”, eller ska jag plåga mig och slita mitt hår och må illa?

Jag slutar här för det blir bara olika liknelser som beskriver samma sak, och jag borde skriva på annat, inte på blogginlägg, och jag borde…

Nej, nu går jag och gör mig en kopp te.

lördag 10 november 2007

Efter snöpromenaden...

Snöpromenaden fick igång både inspirationen och fantasin. När jag kom hem satte jag igång att skriva. Idealt skulle det ha kunnat gå ännu bättre, men jag är ändå väldigt nöjd med dagens arbete. Jag hann skriva den planerade dagskvoten på Edurne – en vintersaga, och jag hann skriva en hel del på Tusenskönan också. Sedan avslutade jag kvällen med lite korrekturläsning av Tusenskönan och bläddrande i astrologipapper om Maximilian, medan jag såg på en lättsam komedi på teve.

Jag hoppas att morgondagen blir lika lyckad. Har jag någonting att säga till om så kommer den att bli så. Fram för positivt tänkande, för jag tror att det är en av de största källorna till att lyckas med det här NaNoWriMo-skrivandet…

Statistikrapport

9/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 819 ord

10/11: Edurne: 3321 ord, Tusenskönan: 2675 ord

Soliga snödag

Okej om det blir dagar som den 2/11 då jag bara skrev 146 ord, och som det blev den 7/11 då det bara blev 127 ord. Det bjuder jag mig själv på, särskilt som jag skriver mer än dagskvotens minimum de flesta andra dagar. Ja, faktum är att jag förutom nämnda två dagar inte har haft en dag då jag hamnat under 1700. 1706 är det sämsta annars.

Men i går, i går blev det den första nollan. Jag skrev dock 819 ord på Tusenskönan. Men det blev som sagt inte ett ord skrivet på Edurne – en vintersaga. Delar man upp vad jag skrivit de nio första dagarna på nio blir det ändå drygt 1700 ord per dag. Men det funkar inte om jag inte fyller dagens minimikvot. För att komma ikapp tänkte jag dela upp gårdagens 1667 på lördag och söndag, tillsammans med det jag borde ha skrivit den 7/11, plus de 1667 orden. Det ger mig 3270 ord att skriva i dag och 3270 ord att skriva i morgon, söndag.

Jag inser att det är väldigt dumt att inte skriva någonting under en hel dag för oj, vilket motstånd det är nu när jag verkligen sätter mig ned igen och ska skriva. Jag tror att jag kom till den stora ribban redan i förrgår, den 8/11. Då skrev jag 1706 ord men det var fasen så trögt. Jag har nått första riktiga motståndet och om jag inte överbrygger det blir det väl skrivkramp av det hela och det tänker jag inte tillåta mig. Jag har börjat skriva i dag, 147 ord hittills. Men jag längtar efter att skriva på Tusenskönan, och jag känner mig smått stressad över Edurne – en vintersaga, och alla ord som måste bli skrivna. Jag vill komma in i flow-läge, men då måste jag nog sätta mig att skriva för hand… Senaste dagarna har jag skrivit på dator, men blir det motstånd är nog att byta arbetssätt enda sättet.

Så jag, tända värmeljus, avslappnade musik, solig snödag utanför – och en stärkande promenad under eftermiddagen – tillsammans med en bra bläckpenna, och en bunt vita papper borde lösa allting, eller hur var det…

Förresten! Kom ju just på att det snöiga vintriga ute är perfekt inspiration till Edurne – en vintersaga, men då måste jag sluta att skriva om augusti och hoppa framåt i tiden… Kanske var det fel att förlägga romanens början redan i augusti… Det blir promenad i detta nu, känner jag! Dags för frisk luft och snöknarr under skorna!

fredag 9 november 2007

De nio muserna och Sapfo

Jag har tidigare bara namngivit ett fåtal av personerna som jobbar tillsammans med Maximilian på konserthuset. Det finns en sångerska och en solopianist (Maximilian) på flygel. Ingen av dessa två är anställda på konserthuset, men det är de övriga som är med under konserten som första kapitlet börjar med. Pianospelet och sopransången ackompanjeras av en stråkorkester ledd av en dirigent. För er som är insatta i sådant hoppas jag att det låter rimligt.

Hursomhelst, jag insåg att jag gärna vill veta vad alla heter, även om jag inte kommer att nämna alla i Tusenskönan, för jag måste ändå namnge några till som kommer att figurera mer i boken. Eftersom de alla arbetar med musik tänkte jag ge dem namn som associeras till musik på ena eller andra viset.

Min första källa i sökandet och forskandet efter sådana namn började på http://www.behindthename.com – en väldigt bra sida för övrigt, som jag tipsat om förut men gärna kan tipsa om igen! Nästa sökkälla var Wikipedia. Det här sökandet gjorde jag för länge sedan, månader sedan, och jag samlade ihop en ganska rejäl bunt namn, av vilka jag bara använt en eller två.

På Wikipedia hittade jag en sida om de nio muserna. Jag undrar dock om det blir för mycket om jag namngiver nio av de femton kvinnorna efter muserna. Det är femton kvinnor och tretton män, inalles tjugoåtta stycken att namnge (Maximilian och sångerskan medräknade), varav en handfull redan har namn.

Det är fint och snyggt och snitsigt att använda sig av namn som är förknippade med musik för musikerna i min bok, men jag undrar om det kan gå till överdrift… Och kanske är jag just på väg mot överdrift? Vad tycker ni? Vad tycker Du?

Muserna heter: Kleio/Clio, Erato, Euterpe, Kalliope, Melpomene, Polyhymnia, Terpsichore, Thaleia och Urania. Ett av namnen har jag använt lång tid nu, och det är därmed väletablerat (i alla fall inom mig) och det är Euterpe.

Söker man på Behind the Name med sökordet ”music” för ”meanings” får man en brokig lista med namn som träff. Presley och Lennon känns lite för etablerade och överassocierade för att kunna användas, men annars finns där i alla fall en tre, fyra stycken namn som kan fungera.

Har ni fler tips? Eller tycker ni det blir överdrivet om alla namngives med musikanknytning? Svara gärna ärligt!

Jag har ett par till namn än de på ovan nämnda listor, och det är Chalil som betyder flöjt och Arion som var en grekisk poet. En poet är ju inte samma sak som en musiker i dagens samhälle men jag kan tänka mig att de gamla grekerna knöt det mer samman än vad vi gör i dag. Se bara på Sapfo. Platon kallade henne till och med för den tionde musan.

Sapfos dikter och diktfragment är för övrigt en väldigt god källa till vackra namn. Jag rekommenderar en helbillig liten bok på Adlibris med Sapfos dikter och fragment. Den kostar bara 39 kronor. Det är en tunn men naggande god liten pocket. Hennes fragment ger om inte annat upphov till härlig associationslek; man kan använda sig av en fragmentrad och bygga vidare på den och skapa egna berättelser. Jättebra till skrivövningar!

Åter till mina konsertanställda… Stråkorkestern består av nitton stycken, och så finns det nio övriga inklusive Maximilian och sångerskan. Och dessa innefattar en (kvinnlig) inspicient, en (manlig) dirigent, en (manlig) orkesterchef, en (manlig) orkesterassistent, en första (kvinnlig) konsertmästare, en andre (manlig) konsertmästare, och en (kvinnlig) notbibliotekarie.

Av dessa är det bara inspicienten och dirigenten som är namngivna. Jag har ett namn på notbibliotekarien också men det är jag inte helt nöjd med. Det är det japanska kvinnliga förnamnet Wakana som enligt Behind the Name har följande betydelse: ”From Japanese (wa) "harmony" and (kana) "play music, complete".

Så frågan är, hur ska jag göra, och vilka namn ska jag använda mig av, eller snarare, vilka namn borde jag skippa?

Har ni fler namn som skulle fungera bättre? Jag kan tänka mig att namn som man först inte associerar till musik kan vara bättre, eller i alla fall skulle kunna blanda till allting på ett bra vis. Om jag bara får tag i sådana namn, som associeras med musik men ändå inte på en gång, och som också fungerar bra och inte blir för konstiga och udda… Även om det är ett multikulturellt kulturhus skulle det vara bra med namn som inte är alltför olika varandra... På det viset kanske vissa av musernas namn sticker ut för mycket…?